Särk, skjorta, linnekjortel, kärt barn har många namn.
I det här fallet ska jag göra en kort herrmodell av den vanliga
"standardkjorteln". Jag ska använda den under en figursydd
trettonhundratalsjacka till en gycklarroll. Särkmodellen är precis
den samma oavsett kön, man kan lätt göra samma särk fast längre,
vidare, med en annan form på halsringningen och så vidare.
Eftersom den här är långt ifrån den fösta särken jag syr så
provade jag ut en ur garderoben som sitter ungefär som jag vill
att den ska och snodde måtten från den och justerade sen för
längden och lite annat småfix. Men ifall man inte råkar ha en
färdig särk att använda så går jag igenom måttagning under en egen
rubrik. Du kan med gott samvete hoppa över de stycken du redan har
koll på, för en del av det här tenderar att bli upprepat i många
liknande beskrivningar.
Jag bestämde mig för att sy den här särken helt för hand.
Jag sydde den här särken i ett medelgrovt tuskaftsvävt linne. Det
är inget märkvärdigt, lätt att få tag på och inte allt för dyrt.
Det är lite väl grovt och ojämnt (runt 16-17 trådar per cm) för
att kunna passera som "särklinne", men till det här projektet
duger det gott. Jag hade en bit liggande förtvättad och klar på
140cm bredd och strax över 110cm lång, så jag anpassade en del av
måtten för att passa in på tyget jag hade. Notera dock att det här
är en kort kjortel och jag är rätt normalbyggd, så det kan mycket
väl hända att du behöver mer tyg. En vadlång variant av samma
plagg till mig själv brukar dra två meter tyg. Ta dina mått och
planera tillskärningen innan du köper tyg om möjligt.
Utöver tyget behöver man tråd. Eftersom jag ska sy för hand
använder jag en tunn lintråd. Knyppeltråd fungerar bra att sy med
och går att få tag på i välsorterade handarbetsaffärer. När man
handsyr är det bra att dra tråden över en klump bivax innan man
börjar sy. Då trasslar det mindre och tråden slits inte lika
snabbt.
Bra nålar behöver man också. Var kräsen med nålarna så går det
lättare att sy.
En tunn nål kräver mindre jobb att få igenom tyget än en grov, men
en för tunn nål gör att din tråd slits snabbare. Nålen måste passa
både till tråden och tyget. Om nålen vill "fastna" i tyget när du
kommer till ögat så har du för tunn nål för tråden du använder. Du
ska inte behöva ta i extra för att få igenom den delen av nålen.
En vass nål kräver mindre jobb att få igenom än en slö. Tänk på
att även den bästa nål blir slö med tiden och moderna nålar går
inte alltid att skärpa, så nålar är något av en förbrukningsvara.
Märker du att nålen kräver mer och mer kraft för att få in i tyget
så kan det vara dags att ta en ny. Linnefibern är rätt hård och
sliter nålar snabbare än ylle.
Det är lättare att sy rakt med en rak nål än med en krokig. Med en
rak nål kan dina ögon ta "stöd" mot tykanten och lättare se så
kanten och nålen är parallella. Dessutom går det snabbare att sy
om du inte hela tiden behöver kompensera för en krokig nål. I
början när man handsyr är det vanligt att man nyper krampaktigt om
nålen och då är det lätt att böja en tunn nål. Likadant kan det
hända att man råkar böja nålen om man måste ta i för att få igenom
en nål som är för tunn för tråden man använder. Märker du att du
böjt din nål så är något fel. Ta reda på vad, korrigera det, ta en
ny nål och fortsätt.
Är du helt ny på handsömnad, så ägna en tanke åt längden på nålen
också. En längre nål kan vara lättare att få grepp om och lättare
att "sikta rakt" med, men en kortare nål kan man bli snabbare med.
I såhär tunna tyger behöver man ingen lång nål, men prova dig fram
till vad som funkar bäst för dig och bli inte förvånad om du till
exempel fördrar en lång nål när du är ny för att sen hellre ta en
kortare när du fått upp vanan..
Du behöver dessutom penna, papper, måttband, textilkritor (eller
nåt annat att markera tyget med), knappnålar, textilsax och
trådsax. En helfigursspegel är också bra att ha och måttagningen
kan underlättas om man har en kompis till hjälp.
Först och främst, bestäm dig för exakt hur du vill att särken ska
sitta, hur mycket rörelsevidd du behöver på olika ställen etc. Gör
en principskiss och skriv upp alla mått tydligt på samma papper.
Både dina mått och måtten på delarna du ska klippa av tyget.
Du behöver följande mått:
Övervidd (omkretsen runt överkroppen på största stället över
bröstet).
Bröstmått (måttet kring bröstkorgen, under brösten).
Armlängd (från axelns yttersta punkt, via armbågen och ner till
handleden, tas med armen lätt böjd).
Axelmått (från halsen till axelns yttersta punkt).
Överarmsvidd (tas runt överarmen på grövsta stället)
Handens omkrets (ta måttet med handen knuten, så vet du säkert att
du kommer kunna få igenom handen genom ärmöppningen).
Livlängd (måttet från mitt uppe på axeln till midjan. För oss
tjejer skiljer det måttet rätt mycket fram och bak ibland, ta
bägge och använd genomsnittet.)
Plagglängden (från mitt uppe på axeln till där du vill att plagget
ska sluta. Låt måttbandet följa kroppen.)
OBS:
I just det här fallet kommer jag att använda bröstmåttet istället
för övervidden när jag bestämmer hur breda fram- och bakstycket
ska vara, men om du är kille, småbröstad eller vill ha en mer löst
sittande särk så är det bättre om du använder övervidden. För
enkelhetens skull (för att jag inte ska glömma mig och bara
förvirra dig) så beskriver jag hur jag faktiskt gjorde här. Du får
tänka själv och justera beskrivningen efter dina behov.
Med det ur vägen är det dags att börja lägga på rörelsevidd på
några av måtten.
Jag använder ungefär 4cm på bröstmåttet, 10cm på överarmsvidden
och ca 5cm på längden, övriga mått används oförändrade.
Glöm inte att skriva upp de nya måtten du får efter att du lagt på
rörelsevidden. Det är de nya måtten du använder från och med nu.
Nu ska du räkna ut vilka mått det ska vara på de olika delarna. I
det här fallet räknar jag med 1cm sömsmån och 2cm fålltillägg.
*Fram och bakstycket först. De är i grund och botten rektangulära
stycken. Dela bröstmåttet med två och lägg på sömsmån (i bägge
sidor, så totalt +2cm). Det du får fram är fram- och bakstyckets
bredd. Ta plaggets längd + sömsmån för axelsömmen och fålltillägg
för nederkanten (totalt +3cm).
*Ärmen är en trapetsoid. För längden använder du ärmlängden +
sömsmån för sömmen mot livet och fålltillägg för ärmslutet (totalt
+3cm). Den breda änden är din överarmsvidd + sömsmån i båda sidor
(totalt +2cm) och den smala änden är handens omkrets + sömsmån i
båda sidor (totalt +2cm).
*Kilarna är trianglar. Höjden får du fram genom att ta
plagglängden - livlängden + fålltillägg. Bredden på kilarnas
nederkant är egentligen rätt fri. Se bara till att plaggets totala
vidd i nederkanten är stor nog för att den inte ska hindra dig
från att ta stora kliv. I det här fallet använde jag kilar som är
ungefär 35cm breda, inklusive sömsmån.
*Ärmspjällen är kvadratiska bitar. I just det här fallet använde
jag 15x15 cm. Det är STORT för ärmspjäll, men i mitt fall använder
jag dom för att ge extravidden som behövs för att brösten ska få
plats. Det är ett jättebra knep att få kroppsnära plagg av raka
stycken. Men normalt behövs inte alls så stora. Den huvudsakliga
funktionen är att avlasta sömmarna som annars möts i armhålan och
ge lite extra plats åt ärmen, för det räcker 5x5-10x10cm oftast
bra.
Hur du placerar delarna på tyget beror på storleken på ditt tyg
och på ditt plagg. Så här gjorde jag (skissen är inte skalenlig),
men det är inte alls säkert att det här funkar för dig:
Några kommentarer om det här:
Med mindre ärmspjäll hade jag kunnat få ut dem på spillet bredvid
ärmarna istället och sparat en större bit av spillet i ett stycke
(just den här biten hade räckt fint till en kveiv, till exempel)
men i just det här fallet gick inte det.
Tyget ligger dubbelt med vikningen nedåt i bild. Det innebär att
ena ärmen måste skarvas på längden. Två av de fyra kilarna måste
också skarvas. Glöm inte att lägga på extra sömsmån på dom
ställena där det behövs en skarv. Har du gott om tyg och ont om
tid kan du placera ut delarna så du får färre skarvar.
Jag syr den här särken i tuskaftsvävt linne med ungefär samma
trådantal på höjden som på bredden. Det innebär att det inte är
något problem att skära till kilarna på tvären medan livdelarna är
på längden på tyget. Det här är inte alltid en bra idé. Många
tyger beter sig lite olika på längden och på tvären, så har du
möjlighet -försök placera alla delar på samma håll.
De röda linjerna ritade jag ut direkt på tyget efter att jag
markerat resten. Börja inifrån mitten och jobba utåt.
Kom ihåg att inte bara göra halshålet stort nog för att få igenom
huvudet, utan stort nog för att särken inte ska synas i halsen när
du har din yllekjortel på dig över. Lägg måttbandet i en ögla och
prova den helt enkelt runt halsen för att ta reda på vad som är
lagom. Har du redan en kjortel du vet att du ska bära över kan du
använda det halshålet som mall och helt enkelt strunta i att lägga
på fålltillägg. När du fållar halshålet blir det då automatiskt
lite större än yllekjortelns.
När du vet hur stor halsringningen ska vara kan du se hur långt
från halsen den hamnar utåt axeln. Dra av det måttet från
axelmåttet du tog tidigare, lägg till sömsmån för sömmen där livet
möter ärmen och vips har du plaggets axelbredd. Om du gör ett
figurnära plagg kan du rikta den här linjen lite nedåt för att få
bättre passform, men om du gör ett ledigare plagg behövs inte det.
Ärmhålet kan göras rakt eller svängt. Det senare funkar bäst till
figurnära plagg, annars är ett rakt oftast bättre. Avpassa längden
så det passar ärmen.
Plocka upp måttbandet och dubbelkolla alla måtten mot dem
du skrivit upp. Det är lite tradigt, men helt klart värt det. Det
här är ett utmärkt ställe att upptäcka eventuella misstag och
tankevurpor innan de ställer till någon skada. Mät två gånger,
klipp en gång.
När det är gjort är det dags att plocka fram saxen och klippa ut
alla delarna.
Handsömnad tar lite tid, men det blir snyggt och hållbart. En
särk är det ultimata plagget att öva handsömmar på. Det är stort
nog för att man ska hinna komma in i det och hinna få upp
hastigheten medan det färdiga resultatet döljs av övriga kläder
och det gör mindre om det inte blir perfekt.
Bindande sömmar syr jag med förstygn, efterstygn eller rackarsöm
(en kombination av de båda). Förstygn går snabbast, men måste sys
tätt för att bli starka och stadiga. Efterstygn blir starka och en
söm sydd med efterstygn kan töja sig lite utan att brista, så den
är idealisk för snedskurna kanter och ställen där plagget utsätts
för lite extra last. Rackarsömmen sys genom att man syr ett par
tre förstygn och sen ett efterstygn. På det sättet får man en söm
som är lite mitt emellan. Testa dig fram lite, en del upptäcker
att det trots allt går snabbare att sy efterstygn hela vägen än
att sy rackarsöm eftersom det är samma rörelse hela tiden, men det
är delvis en fråga om smak och vana.
Rackarsöm:
När den bindande sömmen är klar behöver man hindra sömsmånernas
kanter från att fransa upp sig. Enklast fälls bägge sömsmånerna åt
samma håll och sys ner på samma sätt som fållen sys.
Fållar syr jag så sömmen blir osynlig från rätan. Man kan sy så
att det blir osynligt från avigan också, det tar lite mer tid men
blir lite slitstarkare eftersom tyget skyddar tråden från att
nötas. Det är särskilt bra på ställen som slits mycket, som
ärmslut och långa kjolfållar.
Fällning av sömsmån:
Jag sydde den här särken i följande ordning (jag fällde sömsmånerna efter hand):
*Skarva ihop alla bitar som är skurna i flera delar (i det här
fallet ena ärmen och två av kilarna)
*Fäll in kilen mitt fram, respektive mitt bak
*Sy fast båda sidokilarna på framstycket
*Axelsömmarna
*Ärmsömen + ärmspjäll + längsgående ärmsöm på ena sidan i taget
*Sy fast sidokilarnas fria kanter mot bakstycket
*Sy ihop sista biten av sidsömmarna.
*Fålla
Särken är klar. Såhär ser den ut på:
Från vänster:
1. Särken på egen hand. 2. Klädd för vardagliga sammanhang.
Kläderna har sina förebilder i sent trettonhundratal och det finns
belägg för synliga särkärmar från perioden. 3. Det är dock ändå
bra att komma ihåg att underkläderna generellt inte ska synas
under medeltiden. Här bärs ett par lösa överdragsärmar som döljer
särken och gör dräkten lämpligare för formella sammanhang.