Särk

Planering:

Särk, skjorta, linnekjortel, kärt barn har många namn.
I det här fallet ska jag göra en kort herrmodell av den vanliga "standardkjorteln". Jag ska använda den under en figursydd trettonhundratalsjacka till en gycklarroll. Särkmodellen är precis den samma oavsett kön, man kan lätt göra samma särk fast längre, vidare, med en annan form på halsringningen och så vidare.

Eftersom den här är långt ifrån den fösta särken jag syr så provade jag ut en ur garderoben som sitter ungefär som jag vill att den ska och snodde måtten från den och justerade sen för längden och lite annat småfix. Men ifall man inte råkar ha en färdig särk att använda så går jag igenom måttagning under en egen rubrik. Du kan med gott samvete hoppa över de stycken du redan har koll på, för en del av det här tenderar att bli upprepat i många liknande beskrivningar.
Jag bestämde mig för att sy den här särken helt för hand.

Material:

Jag sydde den här särken i ett medelgrovt tuskaftsvävt linne. Det är inget märkvärdigt, lätt att få tag på och inte allt för dyrt. Det är lite väl grovt och ojämnt (runt 16-17 trådar per cm) för att kunna passera som "särklinne", men till det här projektet duger det gott. Jag hade en bit liggande förtvättad och klar på 140cm bredd och strax över 110cm lång, så jag anpassade en del av måtten för att passa in på tyget jag hade. Notera dock att det här är en kort kjortel och jag är rätt normalbyggd, så det kan mycket väl hända att du behöver mer tyg. En vadlång variant av samma plagg till mig själv brukar dra två meter tyg. Ta dina mått och planera tillskärningen innan du köper tyg om möjligt.

Utöver tyget behöver man tråd. Eftersom jag ska sy för hand använder jag en tunn lintråd. Knyppeltråd fungerar bra att sy med och går att få tag på i välsorterade handarbetsaffärer. När man handsyr är det bra att dra tråden över en klump bivax innan man börjar sy. Då trasslar det mindre och tråden slits inte lika snabbt.
Bra nålar behöver man också. Var kräsen med nålarna så går det lättare att sy.
En tunn nål kräver mindre jobb att få igenom tyget än en grov, men en för tunn nål gör att din tråd slits snabbare. Nålen måste passa både till tråden och tyget. Om nålen vill "fastna" i tyget när du kommer till ögat så har du för tunn nål för tråden du använder. Du ska inte behöva ta i extra för att få igenom den delen av nålen.
En vass nål kräver mindre jobb att få igenom än en slö. Tänk på att även den bästa nål blir slö med tiden och moderna nålar går inte alltid att skärpa, så nålar är något av en förbrukningsvara. Märker du att nålen kräver mer och mer kraft för att få in i tyget så kan det vara dags att ta en ny. Linnefibern är rätt hård och sliter nålar snabbare än ylle.
Det är lättare att sy rakt med en rak nål än med en krokig. Med en rak nål kan dina ögon ta "stöd" mot tykanten och lättare se så kanten och nålen är parallella. Dessutom går det snabbare att sy om du inte hela tiden behöver kompensera för en krokig nål. I början när man handsyr är det vanligt att man nyper krampaktigt om nålen och då är det lätt att böja en tunn nål. Likadant kan det hända att man råkar böja nålen om man måste ta i för att få igenom en nål som är för tunn för tråden man använder. Märker du att du böjt din nål så är något fel. Ta reda på vad, korrigera det, ta en ny nål och fortsätt.
Är du helt ny på handsömnad, så ägna en tanke åt längden på nålen också. En längre nål kan vara lättare att få grepp om och lättare att "sikta rakt" med, men en kortare nål kan man bli snabbare med. I såhär tunna tyger behöver man ingen lång nål, men prova dig fram till vad som funkar bäst för dig och bli inte förvånad om du till exempel fördrar en lång nål när du är ny för att sen hellre ta en kortare när du fått upp vanan..

Du behöver dessutom penna, papper, måttband, textilkritor (eller nåt annat att markera tyget med), knappnålar, textilsax och trådsax. En helfigursspegel är också bra att ha och måttagningen kan underlättas om man har en kompis till hjälp.


Måttagning:

Först och främst, bestäm dig för exakt hur du vill att särken ska sitta, hur mycket rörelsevidd du behöver på olika ställen etc. Gör en principskiss och skriv upp alla mått tydligt på samma papper. Både dina mått och måtten på delarna du ska klippa av tyget.
Du behöver följande mått:

Övervidd (omkretsen runt överkroppen på största stället över bröstet).
Bröstmått (måttet kring bröstkorgen, under brösten).
Armlängd (från axelns yttersta punkt, via armbågen och ner till handleden, tas med armen lätt böjd).
Axelmått (från halsen till axelns yttersta punkt).
Överarmsvidd (tas runt överarmen på grövsta stället)
Handens omkrets (ta måttet med handen knuten, så vet du säkert att du kommer kunna få igenom handen genom ärmöppningen).
Livlängd (måttet från mitt uppe på axeln till midjan. För oss tjejer skiljer det måttet rätt mycket fram och bak ibland, ta bägge och använd genomsnittet.)
Plagglängden (från mitt uppe på axeln till där du vill att plagget ska sluta. Låt måttbandet följa kroppen.)

OBS:
I just det här fallet kommer jag att använda bröstmåttet istället för övervidden när jag bestämmer hur breda fram- och bakstycket ska vara, men om du är kille, småbröstad eller vill ha en mer löst sittande särk så är det bättre om du använder övervidden. För enkelhetens skull (för att jag inte ska glömma mig och bara förvirra dig) så beskriver jag hur jag faktiskt gjorde här. Du får tänka själv och justera beskrivningen efter dina behov.

Med det ur vägen är det dags att börja lägga på rörelsevidd på några av måtten.
Jag använder ungefär 4cm på bröstmåttet, 10cm på överarmsvidden och ca 5cm på längden, övriga mått används oförändrade.
Glöm inte att skriva upp de nya måtten du får efter att du lagt på rörelsevidden. Det är de nya måtten du använder från och med nu.

Tillskärning:

Nu ska du räkna ut vilka mått det ska vara på de olika delarna. I det här fallet räknar jag med 1cm sömsmån och 2cm fålltillägg.

*Fram och bakstycket först. De är i grund och botten rektangulära stycken. Dela bröstmåttet med två och lägg på sömsmån (i bägge sidor, så totalt +2cm). Det du får fram är fram- och bakstyckets bredd. Ta plaggets längd + sömsmån för axelsömmen och fålltillägg för nederkanten (totalt +3cm).
*Ärmen är en trapetsoid. För längden använder du ärmlängden + sömsmån för sömmen mot livet och fålltillägg för ärmslutet (totalt +3cm). Den breda änden är din överarmsvidd + sömsmån i båda sidor (totalt +2cm) och den smala änden är handens omkrets + sömsmån i båda sidor (totalt +2cm).
*Kilarna är trianglar. Höjden får du fram genom att ta plagglängden - livlängden + fålltillägg. Bredden på kilarnas nederkant är egentligen rätt fri. Se bara till att plaggets totala vidd i nederkanten är stor nog för att den inte ska hindra dig från att ta stora kliv. I det här fallet använde jag kilar som är ungefär 35cm breda, inklusive sömsmån.
*Ärmspjällen är kvadratiska bitar. I just det här fallet använde jag 15x15 cm. Det är STORT för ärmspjäll, men i mitt fall använder jag dom för att ge extravidden som behövs för att brösten ska få plats. Det är ett jättebra knep att få kroppsnära plagg av raka stycken. Men normalt behövs inte alls så stora. Den huvudsakliga funktionen är att avlasta sömmarna som annars möts i armhålan och ge lite extra plats åt ärmen, för det räcker 5x5-10x10cm oftast bra.

Hur du placerar delarna på tyget beror på storleken på ditt tyg och på ditt plagg. Så här gjorde jag (skissen är inte skalenlig), men det är inte alls säkert att det här funkar för dig:

Några kommentarer om det här:
Med mindre ärmspjäll hade jag kunnat få ut dem på spillet bredvid ärmarna istället och sparat en större bit av spillet i ett stycke (just den här biten hade räckt fint till en kveiv, till exempel) men i just det här fallet gick inte det.
Tyget ligger dubbelt med vikningen nedåt i bild. Det innebär att ena ärmen måste skarvas på längden. Två av de fyra kilarna måste också skarvas. Glöm inte att lägga på extra sömsmån på dom ställena där det behövs en skarv. Har du gott om tyg och ont om tid kan du placera ut delarna så du får färre skarvar.
Jag syr den här särken i tuskaftsvävt linne med ungefär samma trådantal på höjden som på bredden. Det innebär att det inte är något problem att skära till kilarna på tvären medan livdelarna är på längden på tyget. Det här är inte alltid en bra idé. Många tyger beter sig lite olika på längden och på tvären, så har du möjlighet -försök placera alla delar på samma håll.

De röda linjerna ritade jag ut direkt på tyget efter att jag markerat resten. Börja inifrån mitten och jobba utåt.
Kom ihåg att inte bara göra halshålet stort nog för att få igenom huvudet, utan stort nog för att särken inte ska synas i halsen när du har din yllekjortel på dig över. Lägg måttbandet i en ögla och prova den helt enkelt runt halsen för att ta reda på vad som är lagom. Har du redan en kjortel du vet att du ska bära över kan du använda det halshålet som mall och helt enkelt strunta i att lägga på fålltillägg. När du fållar halshålet blir det då automatiskt lite större än yllekjortelns.
När du vet hur stor halsringningen ska vara kan du se hur långt från halsen den hamnar utåt axeln. Dra av det måttet från axelmåttet du tog tidigare, lägg till sömsmån för sömmen där livet möter ärmen och vips har du plaggets axelbredd. Om du gör ett figurnära plagg kan du rikta den här linjen lite nedåt för att få bättre passform, men om du gör ett ledigare plagg behövs inte det.
Ärmhålet kan göras rakt eller svängt. Det senare funkar bäst till figurnära plagg, annars är ett rakt oftast bättre. Avpassa längden så det passar ärmen.

Plocka upp måttbandet och dubbelkolla alla måtten mot dem du skrivit upp. Det är lite tradigt, men helt klart värt det. Det här är ett utmärkt ställe att upptäcka eventuella misstag och tankevurpor innan de ställer till någon skada. Mät två gånger, klipp en gång.

När det är gjort är det dags att plocka fram saxen och klippa ut alla delarna.


Sömnad:

Handsömnad tar lite tid, men det blir snyggt och hållbart. En särk är det ultimata plagget att öva handsömmar på. Det är stort nog för att man ska hinna komma in i det och hinna få upp hastigheten medan det färdiga resultatet döljs av övriga kläder och det gör mindre om det inte blir perfekt.

Bindande sömmar syr jag med förstygn, efterstygn eller rackarsöm (en kombination av de båda). Förstygn går snabbast, men måste sys tätt för att bli starka och stadiga. Efterstygn blir starka och en söm sydd med efterstygn kan töja sig lite utan att brista, så den är idealisk för snedskurna kanter och ställen där plagget utsätts för lite extra last. Rackarsömmen sys genom att man syr ett par tre förstygn och sen ett efterstygn. På det sättet får man en söm som är lite mitt emellan. Testa dig fram lite, en del upptäcker att det trots allt går snabbare att sy efterstygn hela vägen än att sy rackarsöm eftersom det är samma rörelse hela tiden, men det är delvis en fråga om smak och vana.
Rackarsöm:

När den bindande sömmen är klar behöver man hindra sömsmånernas kanter från att fransa upp sig. Enklast fälls bägge sömsmånerna åt samma håll och sys ner på samma sätt som fållen sys.
Fållar syr jag så sömmen blir osynlig från rätan. Man kan sy så att det blir osynligt från avigan också, det tar lite mer tid men blir lite slitstarkare eftersom tyget skyddar tråden från att nötas. Det är särskilt bra på ställen som slits mycket, som ärmslut och långa kjolfållar.
Fällning av sömsmån:

Jag sydde den här särken i följande ordning (jag fällde sömsmånerna efter hand):

*Skarva ihop alla bitar som är skurna i flera delar (i det här fallet ena ärmen och två av kilarna)
*Fäll in kilen mitt fram, respektive mitt bak
*Sy fast båda sidokilarna på framstycket
*Axelsömmarna
*Ärmsömen + ärmspjäll + längsgående ärmsöm på ena sidan i taget
*Sy fast sidokilarnas fria kanter mot bakstycket
*Sy ihop sista biten av sidsömmarna.
*Fålla

Särken är klar. Såhär ser den ut på:

Från vänster:
1. Särken på egen hand. 2. Klädd för vardagliga sammanhang.  Kläderna har sina förebilder i sent trettonhundratal och det finns belägg för synliga särkärmar från perioden. 3. Det är dock ändå bra att komma ihåg att underkläderna generellt inte ska synas under medeltiden. Här bärs ett par lösa överdragsärmar som döljer särken och gör dräkten lämpligare för formella sammanhang.