Oavsett om man vill bygga vändsydda medeltidsskor,
fantasyrustningar eller jobba med läderplastik så behöver man veta
hur lädret beter sig och vad man behöver för verktyg. Så jag
tänkte jag drar ihop en liten kortfattad introduktion för att
slippa upprepa mig när jag gör med specifika
tillverkningsbeskrivningar sedan.
Det första man måste ta beslut om är vilken garvningsmetod man
vill det ska vara på lädret man behöver till sitt projekt. Det
finns massor, men dom som är mest relevanta för oss här är
kromgarvat och vegetabiliskt garvat.
Kromgarvning är en modern metod som gör lädret "dött". Det
formar sig inte längre som läder normalt gör och det gör många av
dom traditionella läderbearbetningsmetoderna ineffektiva. Man kan
inte färga in det med narvsvärta, inte härda det etc. Inga
lädergarvningsmetoder är speciellt miljövänliga, men
kromgarvningen är helt klart värst. Därför är det faktiskt
förbjudet att kromgarva på många håll i Europa. Det får till följd
att mycket av kromgarvningen görs i låglöneländer med taskiga
arbetsförhållanden till följd och så vidare. Det är därför det
oftast är billigare. Jag skulle kunna fortsätta hela dan, men jag
tror ni fattar poängen. Ännu en sak till det kromgarvade
lädrets nackdel är att det är allergiframkallande.
Dom flesta moderna läderkläder, läderklädslar till möbler och en
majoritet av alla läderskor är kromgarvade. Så även om att
secondhandfynda gamla läderrockar att ta skinn ifrån kan verka som
ett ekonomiskt alternativ så skulle jag personligen inte
rekommendera det. Dom flesta som hållit på ett tag ser skillnad på
kromgarvat och vegetabilgarvat läder när dom ser det, så dina
färdiga prylar kanske ser lajviga ut i dina ögon, men andra håller
inte nödvändigtvis med.
Om du ändå vill använda kromgarvat så bär det aldrig
direkt mot huden och kom ihåg att alla tillverkningsmetoder som
går ut på att blöta lädret och bearbeta det vått går bort.
Vegetabiliskt garvat läder är garvat med garvsyror från
till exempel ekbark, eller andra liknande källor. Det är en
väldigt gammal garvningsmetod och ger ett läder som är lämpligt
till allt från kläder, via väskor och skor, till hårda saker som
svärdsskidor och rustningar. Det vegetabiliskt garvade lädret är
dyrare än det kromgarvade, men i gengäld kan du med vegetabiliskt
garvade lädret gör grejer som är bra på riktigt.
Rårand är också vegetabiliskt garvat, men är inte
genomgarvat, utan en kärna i lädrets mitt har lämnats rå. Det ger
ett styvt tufft läder som lämpar sig bra till skosulor till lite
kraftigare dojor och till rustningar och läderplastik. Rårand är
hårt att skära och det kan krympa lite mer än genomgarvat läder
gör när det vart blött och torkas, så det är lite svårare
att jobba med, sådär över lag. Det är alltså inget jättebra val
till dom första projekten man gör, men när man kommit in i det
lite kan det vara rätt läder för vissa projekt.
Det går att få tag på läder från alla möjliga olika djur. Olika
djur ger läder med olika egenskaper. Allt det här gäller för
vegetabilisk garvat läder.
Nöt ger stadigt läder som inte är så benäget att töja sig.
Det går att få tag på allt från den tunnaste kalv till den
tuffaste oxnacke. Nöt används mycket till skor, remmar och
rustningar, men är ganska allround och går bra att ha till kläder
och väskor också.
Get är elastiskt och smidigt. Det är oftast ganska billigt
och används ofta till kläder och mjuka väskor. Det finns
vikingatida skor i get bevarade, men jag skulle inte rekommendera
get till skor, eftersom det töjer ut sig rätt lätt.
Ren är också ett smidigt läder. Det är lite stadigare än
get, men inte riktigt så stumt som nöt.
Olika delar av huden har olika egenskaper. Lädret närmast
ryggraden är normalt stummast och stadigast, medan buk och
ljumskar är slappare och lätt tappar formen och nacken tenderar
att var tjockare och väldigt seg. När man säljer delar av hudar
delar man dom normalt med det i åtanke och priserna skiljer också.
1. Hel sida. Här får man läder med lite olika egenskaper. En hel
sida är oftast ett bra köp om man har ett lite större
läderrustningsprojekt framför sig, eller om man kommer vilja bygga
lite av varje. Lädret närmast ryggraden är bra till skosulor och
remmar som ska tåla höga laster.
2. Buk/Splint det här är det lite sämre lädret på huden. Det är
oftast billigare och är ett bra köp till sånt där lädret inte
kommer utsättas för draglast. Eller till sånt där det inte gör så
mycket om lädret töjer sig eller drar sig.
3. Nacke. Här är lädret hårt och stumt. Bra till skosulor och
rustningar.
Läder säljs normalt i kvadratfot. Det kan vara lite förvirrande i
början, men det är mest en vanesak.
Priset brukar anges per kvadratfot och i produktbeskrivningen för
lädret man tittar på så står det hur många kvadratfot bitarna är
på. Man anger helt enkelt önskat antal kvadratfot inom ramarna för
vad som finns tillgängligt.
Det kan vara lite frustrerande när man precis vill komma igång med
läderhantverk att behöva köpa stora bitar när man kanske
egentligen bara behöver en liten bit, men läder är dyrt och
återförsäljarna kan inte kapa upp småbitar till folk utan att det
genererar en massa spill och det förlorar dom på. Vissa företag
säljer mindre bitar, men då har man oftast ingen kontroll på
vilken del av huden lädret kommer ifrån. Ska man bara göra
knivslidor eller något annat som inte utsätts för så mycket så
funkar det, men det är såklart mycket dyrare per kvadratfot.
Om ekonomin inte går ihop, så överväg att gå ihop med kompisar
med liknande behov.
Vegetabilgarvat läder säljs normalt naturfärgat. Det finns
undantag, men det är det vanligaste och för oss lajvpysslare
normalt också det bästa köpet. Vegetabiliskt garvat läder är
nämligen väldigt lätt att färga in själv med narvsvärta (som trots
namnet finns i alla möjliga färger) och man kan därför göra saker
i många olika färger från en och samma hud. Narvsvärtan påförs
innan andra eventuella efterbehandlingar och ytbehandlingar ska
på.
När man precis får hem en ny naturfärgad hud är den rätt ljus,
oftast nästan lite rosa i färgen. Den mörknar med tiden till en
varm gyllenbrun.
Olika former av efterbehandlingar som olja och vax får också huden
att mörkna, så man kan inte räkna med att hålla ett läderföremål
till exempel klarrött över tid.
Vill man ha lysande färger som håller sig intensiva är det bättre
att måla på lädret än att färga det.
Vegetabiliskt garvat läder kan svärtas med hjälp av järn. Järn
oxiderar av garvsyrorna och lämnar grå, eller svarta märken efter
sig. Det kan utnyttjas om man vill svärta lädret på ett enkelt,
billigt och historiskt vis, men kan vara förtretligt om man råkat
lägga ifrån sig sina stålverktyg på fuktigt läder. Fläckar av det
här slaget är permanenta.
Vegetabiliskt garvat läder går att härda. Jag är osäker på
detaljerna exakt om du det går till, sådär på riktigt, men det har
något att göra med limämnen och tvärbindning och grejer, samma
koncept som när man kokar lim av råhud eller andra djurdelar.
Kontentan av det hela är att vid runt fyrtio grader så börjar det
hända grejer i lädret som gör att när det svalnat igen blir det
hårt. Det här går inte att göra ogjort, så man ska aldrig utsätta
läder för värme om man vill hålla det smidigt. (Det är därför man
aldrig ska torka sina skor vid elden.)
I gengäld betyder det att om man vill göra hårda läderrustningar
eller andra saker, så går det alldeles utmärkt.
Vattenhärdning går till som så att man hettar upp vatten och
blöter lädret i det. Man formar sedan lädret som man vill ha det
och låter det torka. Man kan förstärka effekten genom att torka
lädret med värme, som till exempel med en hårtork eller i ett
torkskåp.
Vaxhärdning går till som så att man smälter in bivax i lädret.
Vattenhärdningen blir lite seg och går oftast att rädda om den
skulle mjukna eller tappa formen vid användning. Den är inte
särskilt benägen att spricka och den är svår att skära i. Så den
är lämplig till läderrustningsgrejer man vill få till att vara
någorlunda funktionella. Det kan vara en bra idé att ytbehandla
det hela med vax när man är klar, dock, eftersom vattenhärdningen
i sig inte hindrar lädret från att suga upp fukt.
Vaxhärdningen å andra sidan blir hårdare och kan göra lädret lite
sprött och benäget att spricka om det utsätts för slag eller
skarpa saker. Det går ganska lätt att skära i och är bara lämpligt
till rustning för syns skull. Men vaxet håller emot fukt utifrån,
så man får ytbehandlingen gratis. Vaxhärdning är jättebra till
svärdsskidor, knivslidor och såna saker man vill ska hålla sin
form bra över tid.
Generellt sett skulle jag rekommendera att aldrig härda läder
hårdare än du faktiskt behöver, efter som alla typer av härdning
gör lädret sprödare i någon mån. Det är lätt att tro att en
läderrustning bli "bättre" ju hårdare och tjockare den är, men det
är inte riktigt så det fungerar. Tänk på en äggkartong, den är
hård nog att skydda äggen från lättare sötar och gör jobbet som
den är designad för, men får den en lite hårdare smäll så spricker
kartongen. Samma princip med lädret. Hårdare betyder också skörare
mot vissa typer av våld.
Vad man behöver för verktyg variera såklart med vad man ska göra, men generellt behöver man något att skära lädret med, något att göra hålen för sömmar, nitar, laskremmar eller vad man nu tänker använda och om man vill vara lite tjusig av sig, något att snygga till kanterna med.
Knivar finns det många varianter av. Det viktigaste är att
bladet är tunt och att eggen är vass. Jag brukar använda
brytbladsknivar och helt enkelt bryta fram en ny egg ofta, men man
kan också använda lite proffsigare skomakarknivar och sånt och
skärpa dom efter hand istället. Bägge sätten funkar och handlar
mest om hur stora investeringar man vill göra och vilka behov och
prioriteringar man har. Oavsett är det jätteviktigt att hålla
eggen vass. En slö egg kräver mer kraft att få igenom och ju
slöare den är desto större är risken att slinta, skära sig , få
ojämnt resultat, skära sönder underlaget etc.
Sylar finns också i många varianter. Till lädersömnad är
det normalt runda nålsylar som är dom bästa. Smala skärsylar kan
visserligen vara lättare att få igenom om lädret är segt, men en
skärande syl ger också brottsanvisningar där lädret kan vilja
börja spricka om det utsätts för last.
Nålsylar finns ibland att få tag på med böjd spets. Det kan
underlätta när man sylar hål för köttstygn och tunnelsöm, som
används bland annat när man syr skor. Är din budget tight kan du
köpa ett sylhandtag med utbytbara skär och sen köpa till dom skär
du tror dig behöva lösa och byta skär i handtaget efter behov.
Gaffelmejslar är ett verktyg man använder för att hugga
flera sömhål samtidigt. Det ger jämnt avstånd med väldigt lite
ansträngning, men man måste köpa en ny mejsel för varje nytt
hålavstånd man behöver. Det är effektivt om man ska göra massor av
likadana sömmar, men inte direkt ett verktyg man behöver skaffa
när man bara börjar experimentera lite. Dessutom ger
gaffelmejslarna också brottsanvisningar och kan bara gör hål rakt
igenom lädret. Många gaffelmejslar har snedställda skär för att
inte försvaga så mycket längs med sömmen.
Sporrar används för att göra markeringar för sömhål eller
hål för laskremmar.
Håltänger ger runda, stansade hål. Dom är enkla att
använda, men kräver att man har lite kraft i nyporna. Dessutom kan
man bara använda dom nära kanten på lädret, så det är ett väldigt
begränsat verktyg. Jag skulle inte rekommendera en håltång annat
än möjligen till såna där enkla snabba småjobb, som när du behöver
göra ett extrahål i ett bälte lite kvickt. Eller när man måste
jobba tyst, för att grannarna sover.
Huggpipor ger också runda, stansade hål. Dom är lämpliga
att använda när man gör hål för nitar eller snörningar. Till
skillnad från håltänger går huggpiporna ofta att skärpa när dom
börjar bli slöa och man kan göra hål var som helst på ett stycke,
inte bara nära kanten. Huggpiporna kräver att du har något att
hugga mot och en hammare att banka med, men i gengäld kan dom
hugga igenom massor av lager på en gång och det krävs ingen direkt
styrka. Jag tycker det är lättare att sikta med dom också, men det
kan vara en vanesak.
Sadelmakarnålar har en rundad spets och används tillsammans
med nålsylar. Den rundade spetsen gör det lättare att hitta rätt
igenom hål sylade genom flera lager och den skadar inte tråden vid
sadelmakarsöm. Nålarna är oftast starka nog att kunna dras
effektivt med flacktång när det behövs. Det här är en bra
allroundtyp av nål till lädersömnad. Särskilt om du kommer jobba
mycket med tjockare, hårdare läder.
Lädernålar med skärande spets används på ställen där man
av en eller annan anledning inte kan eller vill göra hålet med
syl, utan behöver sticka igenom nålen direkt. Det kan låta som att
det sparar jobb, men faktum är att det normalt går långsammare och
ger ett sämre resultat. Den skärande spetsen bör inte användas vid
sömmar där man ska sticka flera gånger genom samma hål, eftersom
skären på spetsen kan skada tråden och försvaga den. Dessutom ger
skären på nålen, precis som skärsylen och gaffelmejseln,
brottsanvisningar i lädret som kan försvaga det hela på sikt. Den
skärande spetsen är dessutom lätt att skära sig på när man jobbar
med den och det är lätt att skada skären om man behöver använda
tång för att dra nålen. Det finns tillfällen när en nål med
skärande spets är rätt verktyg för jobbet, men den bör inte
användas som standardnål och det är förmodligen inget du behöver
ha hemma när du först börjar experimentera med läder.
Flacktång är bra att ha till hands för att dra igenom nålar
som fastnat halvvägs. Om din nål konsekvent fastnar när du kommer
till ögat har du förmodligen en för smal nål för tråden du
använder, men även med rätt nål och tråd händer det att man kör
fast. Man tvingar ju normalt upp hålen med sylen först och skickar
sedan igenom nålarna och man vill att hålen ska dra ihop sig igen
efteråt och göra sömmen tät, men ibland drar hålet ihop sig lite
snabbare än man har tänkt sig och då kommer tången väl till pass.
Ska du köpa en ny flacktång till det här så köp inte den allra
billigaste, det finns oftast riktigt bra tänger bara ett litet
snäpp upp i prisklass som ger en mycket bättre tång för bara lite
mera pengar. Om det är ett "grepp" på käftarnas inneryta så brukar
tvärrandigt vara bäst till att dra nålar med. Diagonalrutiga och
diagonalrandiga mönster ger sämre grepp mot nålen.
Fingerborg/syring etc. kan vara bra att ha någon till
hands, även om det inte direkt är avgörande. Det finns tillfällen
när man behöver något hårt att putta på med och då kan
fingerborgen vara rätt verktyg för jobbet. Det är aldrig fel att
ha en bra fingerborg hemma, så har du möjlighet tycker jag att du
ska gå till närmsta sybehörsaffär och prova ut en som passar dig,
dom är inte dyra och håller i årtionden, till och med vid hård
användning. Eller skjut på det tills behovet infinner sig, vilket
som passar dig bäst. Köp en i metall, inte i plast. Dom i plast är
toppen till lättare grejer, som när man vill spara på fingrarna
vid linnebroderi och sånt, men till lädersömnad är det större
laster inblandade.
Kanthyvel är ett fiffigt verktyg om man vill jämna till
kanterna snabbt och smidigt. Man kan antingen lämna kanten hyvlad,
eller använda hyveln som första steg mot en mer omfattande
kantpolering. Dom finns med både raka och rundade skär och i flera
storlekar. En vanlig kniv kan göra samma jobb som kanthyveln, men
långsammare och det kräver att du är säker med kniven om du ska få
ett jämnt resultat. Kantyhyveln är inget du på något sätt behöver
för att komma igång, men det är ett trevligt verktyg den dag man
vill börja leka med olika kantbehandlingar.
Skärflingskniv är en sorts specialkniv som är till för att
hyvla ner lädertjokleken med. Man använder den oftast för att till
exempel hyvla ner tjockleken närmast en kant som ska sys, för att
slippa sy genom tjockt läder och för att göra kanten smidigare och
mer benägen att forma sig som man vill, till exempel vid sulan på
vändsydda skor. Du kan skärfla läder med vanliga knivar också, men
skärflingskniven gör det lite lättare och smidigare. Så det här är
också ett sånt där verktyg du knappast måste ha för att komma
igång, men som kan vara trevligt att känna till den dag behovet
infinner sig.
Falsben är ett ben-, trä- eller plastverktyg som man
använder till lite av varje. Till exempel för att lägga
läderkanter till rätta efter att man våtformat något eller efter
att man vrängt en sko rätt. Det kan också användas vid
kantpolering och för att jämna till narven vid sömmar sydda med
köttstygn. Det är ett väldigt mångsidigt verktyg.
Remskärare är ett annat specialverktyg. Det skär långa
smala remmar, normalt jobbar det i en spiral, så att du kan få
väldigt långa remmar utan skarvar på ett ganska snabbt och smidigt
sätt. Baksidan är att det lämnar rätt mycket spill och remmarna
har en tendens att snurra sig. Du kan skära likadana remmar med
vanlig kniv, men det tar längre tid och är svårare att få jämnt.
Så, återigen, ett verktyg du knappast behöver för att komma igång,
men det kan vara värt att överväga den dag nu märker att du lägger
mer tid än du skulle vilja på att skära dina egna remmar.
Råhudsklubba eller gummiklubba, plastklubba eller annan
lämplig hammare som inte är allt för knallhård och framförallt
inte är av stål. Man använder ibland klubbor för att tvinga sömmar
att lägga sig som man vill och ibland hamrar man läder för att
göra det kompakt och hårt. Det här är inte heller något verktyg du
behöver sådär med en gång. Du kommer märka om du behöver det.
Framförallt används det när man syr skor på läst.
Sömförsänkare är ännu ett specialverktyg som inte är
absolut nödvändigt, men som ibland är rätt verktyg för jobbet. Man
kan försänka en söm med vanlig kniv, men det lämnar alltid lädret
med en brottsanvisning i sömmen. I så tjockt läder som man brukar
använda försänkta sömmar i så är det oftast inget problem, men med
försänkaren går det fortare, blir jämnare och spåret blir en mjukt
rundad kanal som man hyvlar fram istället för en skarp skåra eller
V-form som det blir med kniven. Dessutom brukar man kunna ställa
in sömförsänkaren att följa kanten, så man får ett jämnt avstånd
från kanten snabbt och enkelt i samma moment. Sömförsänkaren kan
dessutom användas för att markera, och göra, kantedekor.
Punsar/stämplar och andra mönsterverktyg behöver du bara om
du vill göra just sånt. Punsar och stämplar är oftast ganska dyra
i inköp, så det är onödigt att investera i det innan man vet vad
man behöver. Vill man bara testa lite kan man experimentera med
olika verktyg man råkar ha hemma, såsom skruvmejslar, spikar,
körnare, skruvförsänkare etc. Vad som helst som är hårt nog och
har en intressant form i spetsen.
Sandpapper kan man använda för att jämna till kanter och
för att runda av kanter om man inte gillar den skarpa, skurna
looken. Grovleken får man experimentera lite med, men generellt
sett så avverkar grövre papper mer, men ger ett luddigare resultat
medan finare avverkar mindre och ger en slätare yta. Välj
våtslippapper eftersom du kan vilja jobba med det när lädret är
fuktigt och vanliga slippapper kan färga av sig eller lösas upp av
fukten.