Vättekjortel.

Planering, tillverkning och patinering.

Helst spelar jag svartblodsroller på vinterhalvåret, eftersom det är är mycket lättare att hålla sig varm än att hålla sig sval när man har mask, det mesta av huden täckt, ev. rustning och så vidare. Men på senare år har det blivit fler och fler lajv på sommarhalvåret som jag spelat svartblod på och det är alltså hög tid för en ordentligt sommarkjortel. Jag tänkte passa på att dela med mig av tänket bakom, tillverkningen och patineringen.

Det här är ett projekt gjort helt och hållet av restbitar från gamla projekt och annat jag hade liggande hemma. Den har alltså inte kostat mig en krona extra. Det här är en av anledningarna till att jag alltid tjatar på folk att spara sina restbitar. Även små restbitar kan användas till något.

Poäng och planering:

Så, vi börjar från början.
Funktionen är viktig. Jag behöver en kjortel som är långärmad, går att knäppa i halsen, men som ändå inte är allt för varm. Den behöver se ut som något ett svartblod (i det här fallet en vätte) skulle kunna ha tillverkat och kan tänkas vilja ha på sig och den behöver klara sig själv utseendemässigt. Jag vill inte vara tvungen att dra på mig ytterligare lager för att se tillräckligt "vättig" ut. Jag vill att den ska vara neutral nog för att funka både till fredliga skogsvättar och krigiska illvättar och allt däremellan, men den behöver inte funka till den genomsnittlige människorollen.
Dessutom vill jag att den ska gå att tvätta, helst i maskin, utan att patineringen försvinner. Jag är trots allt en lat lajvare.

Jag valde att sy min sommarkjortel i ylle. Visserligen har yllefibern förmågan att isolera mot kyla, men den isolerar faktiskt mot värme också och dessutom andas ylle så man blir inte så svettig och klibbig i det. Planen var att sy den för hand av lite alla möjliga restbitar jag hade liggande från tidigare projekt. Tanken är att dom olika färgerna, ytorna och sömmarna ska ge plagget tillräckligt med liv för att det ska kunna klara sig utan ytterligare plagg över, men ändå se uppenbart svartblodigt ut.
Alltså gjorde jag en djupdykning i resttygsbingen och drog fram ett par nävar tunna ylletyger i färgskalan grått till brunt. Jag undvek kolsvart eftersom det lätt blir varmt. Just dom här tygresterna råkar vara i blandade fibrer, men alla har mest ylle i sig och alla går att tvätta på samma program i maskinen och med samma tvättmedel. Det är inte nödvändigt, men det är praktiskt.
Alla tygerna är som sagt tunna och dom flesta är dessutom rätt glest vävda. Det gör att luften kan passera genom tyget och svalka kroppen. Det betyder också att tyget inte är så benäget att hålla svett kvar mot kroppen.
Till sömmarna valde jag restgarner i ull. Jag plockade ut lite alla möjliga färger, men i huvudsak följde jag samma färgskala som på tygresterna. Det blev ett par olika broderigarner och några vävgarner och lite av varje.
Till knäppningen karvade jag till ett par knappar av restbitar av täljsten jag hade liggande (just dom här var rester efter tärningstillverkning).

Materialet kostade mig alltså inget i extra inköp.

Material: Resttyger. Diverse tunna ullgarner.
 

Sömnad

Jag utgick ifrån måtten på en vanlig "baskjortel" jag har sedan tidigare som sitter rätt bra, men jag hade lika gärna kunnat utgå från mina egna mått.
Jag gjorde inget mönster utan sydde ihop lapparna efter hand och mätte och provade många gånger under arbetets gång.

Jag la tygerna aviga-mot-aviga och sydde från rätan med kaststygn, så att sömmarna syns tydligt på det färdiga plagget. Några bitar vände jag med avigan utåt istället, för att få ytterligare variation i plagget och för att öka intrycket av att den som sydde det här inte riktigt hade samma prioriteringar som en genomsnittlig mänsklig skräddare skulle ha haft.

I halsringningen gjorde jag ett sprund för att lätt kunna öppna upp ordentligt om jag behöver ta av eller på kjorteln med lösdelar i ansiktet. Jag valde att sätta sprundet lite åt ena sidan istället för mitt fram. Dels för att jag ska kunna ha en linnesärk med sprund mitt fram under utan att riskera att det glipar och dels för att jag tyckte det passade stilmässigt.

Sprundet knäpps med hemgjorda knappar av täljsten och sydda öglor av kraftig lintråd. Vid sidorna om sprundet har jag sytt en förstärkning av en extra bit ylletyg på insidan. De är för att ge sprundkanterna lite stadga och extra styrka. Knapparna är nämligen rätt tunga.

Själva sömnaden för hela kjorteln klarades av på en helg. Men då har jag dels sytt rätt mycket förut i min dag och dessutom hade jag pysselsällskap som höll mig peppad och sugen.

Såhär syr man kaststygn:

Patinering

När jag kommit så här långt så har jag visserligen en kjortel som ser ut som något en händig vätte skulle kunna tänkas ha knåpat ihop. Men det förutsätter att vätten i fråga hade tillgång till alldeles nya tyger och inte burit kjorteln någon längre stund. (Se bild 1. nederst på sidan)
Jag vill att kjorteln ska se ut som något som vuxit fram under lång tid, slitits på, smutsats ner etc.

Det första jag gjorde var att tvätta hela plagget. Några av tygerna jag har använt har aldrig blivit tvättade och innehåller fortfarande appretur från tillverkningen. Det är en behandling som innehåller smutsavstötande och flamskyddande grejer och som inte bara hindrar övrig patinering från att ta, utan dessutom är giftig. Så först en rejäl tvätt med svalt vatten och ulltvättmedel.

Medan plagget var blött så drog jag lite i det och sträckte sömmarna så dom la sig till rätta. Lapparna har trådriktningen på alla möjliga håll, så det var rätt väntat att vissa delar skulle vilja dra sig lite. Men genom att låta plagget hänga ut sig ordentligt medan det var fuktigt så minskar man risken för att någon del ska vilja tappa formen medan man bär plagget sen.
När plagget ändå var genomblött passade jag på att ge det en första omgång med färg. Jag använde vanlig textilfärg (sån man målar på tyg med) som jag spätt ut med vatten. Jag använde mest svart men bröt den med lite rött. Jag undviker nästan alltid att använda rent svart eller vitt rakt av när jag patinerar grejer. Skillnaden blir inte stor, men jag tycker det kan vara den där lilla skillnaden som avgör om det ser naturligt eller konstgjort ut. Poängen med en bra patinering är ju att det ska se ut som en självklar del av helheten. Man ska inte behöva fundera över den när man ser det färdiga resultatet.
Att jag valde textilfärg beror att jag vill kunna tvätta plagget utan att det försvinner. Annars är vanliga temperapuckar (sån där vattenfärg på kaka man brukar ha som barn) ett bra och billigt alternativ.

Medan plagget fortfarande var fuktigt passade jag på att rugga det lite, särskilt vid sömmarna och dom stora släta ytorna. Man kan testa med lite olika verktyg. Grovt våtslippapper, den grova sidan av en disksvamp, nagelborste etc. Vad som funkar bäst beror såklart på vilket resultat man vill ha och på hur tyget är vävt och efterbehandlat.
Man får vara lite försiktig när man sytt med löst tvinnade garner bara, så man inte sliter av dom. Man vill rugga upp plagget så det ser lite använt ut, inte slita sönder det. Därför körde jag bara en lätt omgång med disksvamp till att börja med.
Sen fick plagget torka helt. Först när det är torrt ser man hur det faktiskt blev så här långt. Det är alltså ingen jätteskillnad jag är ute efter, utan mest att få plagget att kännas och se lite använt ut. (Se bild 2. längst ner på sidan)

När plagget hade torkat ordentligt gick jag över det med sandpapper. Jag använde ett billigt 120-papper den här gången. Det funkar bara när plagget är torrt, dock. Ska man rugga när plagget är fuktigt får man se upp så det är våtslippapper man har.
Hur hårt man kan ta i, hur mycket man ska rugga och om det blir bäst att "kamma" tyget eller "gnugga" det med sandpappret, det får man prova sig fram till. Det beror på tygerna och på resultatet man vill ha.
Det är inte svårt och kräver knappast något precision, men man får ändå hålla ett öga på vad man gör. Är man allt för energisk kan man råka slipa hål rakt igenom tyget och slita av sömmar.
Och olika tyger tål olika mycket. Ett av tygerna jag använt visade sig tåla väldigt lite och på ett ställe råkade jag faktiskt slipa igenom. Det i sig är inte hela världen, jag stoppade hålet stort och klumpigt med samma typ av ullgarn som jag sydde dom bindande sömmarna med. Men om man slipar för mycket på stora ytor kan plagget bli försvagat och man vill ju som sagt inte att det ska börja falla isär på riktigt mitt under pågående lajv. Så lagom är bäst.
Kanterna ser ofta bra ut om man slipar ner dom ordentligt. Det är ju väldigt utsatta ställen på plagget så det är helt naturligt att det slits mycket.
Exempel på kant före och efter ruggning:

Sen började jag lägga på färg på plagget medan det var torrt. När man lägger på färgen på torrt tyg så sugs den inte in och sprids i tyget. Medan färg på vått tyg kan användas för att ta ner tonen på hela plagget så kan färg på torrt tyg läggas på mycket mer riktat och man har bra kontroll på resultatet. Till första omgången använde jag en mörk blandning av svart textilfärg och brun akrylfärg (kanske inte optimalt, men man tager vad man haver) som jag la på med hjälp av en skumgummisvamp.
Man kan få olika effekter beroende på om man stryker eller stöpplar på färgen med svampen och man kan välja att inte blanda färgerna helt och på så vis få lite liv i "smutsen". Men man måste fortfarande tänka på att inte ta i för mycket och göra det allt för uppenbart. Lagom är bäst i det här fallet också.
Precis som med ruggningen är det vettigt att hålla koll på vad man gör och hela tiden vara uppmärksam på vad som blir snyggt och på vad som kanske funkar lite sämre. (Se bild 3)

När det torkat blandade jag till en ljusare färg. Den här gången blandade jag en grå bas av svart och vit textilfärg och blandade in lite brun och ganska mycket gul akrylfärg. På så vis fick jag en färg med en väldigt äcklig gulbrun ton. Jag la på den fläckvis och på några ställen i mer koncentrerade fläckar än jag la den mörkare färgen. Jag fokuserade lite extra på dom ljusa lapparna, för där syns det bäst och kommer verkligen till sin rätt och dessutom ville jag ta ner den ljusa färgen lite så den inte lyste så mycket. (Bild 4)
En trevlig bonus med den här tekniken är att när färgen torkat blir tyget en aning stelare där färgen ligger. Precis som riktiga rejäla smutsfläckar ofta blir.

Orkar man inte vänta medan färglagren torkar kan man påskynda det med en hårtork.
Jag valde framförallt ställen som man kan förvänta sig ska bli nedsmutsade och jag passade på att bryta upp stora tråkiga ytor. Återigen använde jag aldrig ren svart eller vit färg, utan bröt färgerna och varierade tonen lite hela tiden. Bruna, gråa och beige nyanser är bra smutsfärger. Rödbrunt och gulbrunt är ej heller att förakta. Undvik hårda klara färger och är du osäker så börja med att blanda fram färger som ligger nära tygets egna.Eftersom tyget består delvis av fibrer som inte tål höga temperaturer går det inte att fixera färgen med strykjärn på vanligt vis. Men färgen blir permanent ändå, bara den får torka in riktigt ordentligt. Den tål vatten redan efter något dygn. Efter ett par veckor tål den maskintvätt.

Under arbetes gång så fortsatte jag att prova plagget emellanåt och ställa mig framför spegeln. Jag rörde på mig, vred och vände, böjde armar, kröp ihop etc. Hela tiden kollade jag så att jag fått till slitaget på rätt ställen, smutsen på rätt ställen och att plagget verkligen kommer täcka all osminkad hud och tillåter den rörlighet jag behöver. Ett sånt här plagg ser inte sämre ut av att bli ombyggt, tillagt på eller på andra vis redigerat under arbetes gång. Bekymra dig inte för att vissa delar kanske ser ut att vara ditsydda i efterhand eller så. Det är bara snyggt och ökar intrycket av att plagget vuxit fram över tid.
Just i det här fallet undvek jag dock medvetet att sy dit för mycket lappar och sånt i flera lager, eftersom jag vill hålla plagget svalt och lättanvänt.

En trevlig grej, som tyvärr är svårt att förmedla på bild, är att efter hand som patineringen fortskrider så förändras plagget på andra sätt än rent utseendemässigt. Efter första tvätten är det mjukare och känns mer levande. Efter hand som färglagren läggs på så blir plagget lite stelt i ytan på dom ställen färgen blir som tjockast och dessutom blir ytan lite sträv. Precis som det blir av riktiga smutsfläckar. Man vet att man lyckats när man själv kommer på sig med att känna det som att man hanterar ett smutsigt äckligt plagg och får impulsen att vilja slänga det i tvätten, trots att man vet att det bara är färg. Och då är jag ändå långt ifrån känslig med sånt.
Du kan se lite av det här genom att titta på hur ytan och fallet ändas efter hand som plagget bearbetats på olika sätt, på bilderna nedan.

Olika stadier av patineringen (från vänster): 1. Direkt efter att kjorteln blev ihopsydd. 2. efter tvätt, färgning och lätt ruggning. 3. Efter ruggning med sandpapper och färg pålagd på det torra plagget. 4. Efter ännu ett lager färg, lite ljusare den här gången.